Bloggare igen
Jag har haft ett par bloggar nu men lagt ner det från och till. Men nu kände jag att jag saknar att blogga. Tror jag kommer att behöva kunna skriva av mig i mellanåt. Tänkte berätta lite om mig och oss.
Jag heter Jennie och är 21 år gammal. Är tillsammans med min underbara sambo Markus. Jag och Markus träffades genom våra ex. Vi hade känt varandra i ungefär två år innan det tog slut i båda våra förhållanden. Vi började träffa varandra som vänner men det utvecklades till kärlek.
Vi blev tillsammans den 6/7 -07. Vi spenderade mycket tid tillsammans men bodde i egna lägenheter. Markus bodde kvar i sin lägenhet i stan och jag fick en etta utanför stan. Den 19 augusti 2007 köpte jag ett graviditetstest, då jag visste att jag hade missat ett eller två minipiller. Så på kvällen bestämde jag mig för att testa medans Markus låg i sängen och kollade på tv. Jag satt och stirrade på testet hela tiden. Det positiva resultatet dröjde inte alls länge, min första tanke var men det kanske ändrar sig snart. Men det gjorde det inte. Så jag tog med bruksamvisningen och testet och gav till Markus. Själv var jag hel upp och ner. Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta. Markus var mist lika chockad fast vi visste att det kunde vara så. Det tog inte lång tid förren vi hade bestämt att en abort går vi inte igenom. Och det tror jag hade förstört vårt förhållande med faktiskt. Så vi beslöt oss för att behålla. Vi fick många både positiva och negativa kommentarer om att vi skulle ha barn tillsammans. Vi hade ju inte varit tillsammans så länge så på vissa sätt förstår jag att folk var oroliga. Jag sa upp min lägenhet och flyttade in hos Markus kort där efter.
Sen valde vi att flytta till en större lägenhet, ett radhus. Till radhuset flyttade vi i Januari -08. Sen var vi uppe i Stockholm och tittade på vår bebis i 3D och 4D. Vi valde att kolla könet med. Och det skulle bli en flicka precis som Markus trodde. Själv var jag bombsäker på att det var en pojk. Graviditeten var helt underbar i början men mot slutet fick jag hepatos vilket var jätte jobbigt.
Den 21:a April var vi inne på bedömning för ingåsättning och fick en tid nästa dag för attt få en igångsättning. Bara 10 minuter efter vi hade varit där så fick jag ganska mycket värkar. Så Markus körde hem mig för att vila medans han åkte ner och träffade sin mamma som han hade lovat. Hemma blev det inte mycket vilande för min del. Värkarna gjorde ju ont så jag låg på soffan ensam och grät. Sen hade vi bestämt sedan tidigare att min mamma skulle vara med på förlossningen så jag ringde till henne och sa att hon kunde börja göra sig redo. Ringde även till Markus och sa att han kunde börja åka hemåt. Dock hade han inte förstått att det var på gång och att jag ville åka in så jag fick ringa ytterligare en gång sen när min mamma hade kommit. Arg som ett bi var jag på han för jag vågade inte stirra upp han första gången jag ringde för han var så nervös. I alla fall förlossningen gick bra. Låg inne i 18 timmar så den var dryg.
Den 22:a April 11.20 tittade vår lilla dotter ut. En Angelina blev det. Och det har varit helt underbart att få ett barn och se det växa upp. Angelina är nu 1,5 år och pratar som bara den.
I mars i år tog jag ut min p-stav då vi kände att vi var redo för ett barn till. I början av April fick vi reda på att vi skulle ha en liten igen, men lyckan varade inte länge i slutet på April fick vi missfall i v.7. Sedan efter det kämpade vi på och fick 2 missfall till fast mycket tidigare ungefär v.5. Skulle gått på utredning nu till julen eftersom vi då hade haft 3 missfall på raken. Men nu den 18:e Augusti så fick jag ett svagt positivt test som jag knappt vågade tro på. Så dagen efter köpte vi ett digitalt och där stod det klart och tydligt Gravid. Den 19:e augusti 2 år senare fick vi positivt igen. Kände oron för ett missfall till så det var svårt att njuta. Gyn skulle ha hört av sig till oss innan men de hade inte ringt. Den 10/9 fick jag en tid till gön för att göra ett vaginalt ultraljud (7+0). På ultraljudet såg vi hjärtat slå och när jag gick in för att klä på mig igen forsade tårarna. Hjärtat slog, det minskar risken ganska mycket. Läkaren sa att han nu var tvungen att erbjuda oss en medicin med hormoner för att hjälpa kroppen behålla barnet och att vi själva fick välja om vi ville ha den. Jag valde att ta den för bättre att göra det man kan i alla fall. Så tre sprutor (jag som är nålrädd med) i veckan i 6 veckor. Det har varit riktigt kämpigt att behöva ge sig själv sprutor när det är bland det värsta jag vet. Men jag vill göra allt för att mitt barn ska stanna.
Så nu är jag i v. 11 (10+6) idag och jag tar fortfarande sprutorna. Ska på ultraljud (ett extra) den 15 oktober och få se den lilla igen.
Glömde ju säga att jag är ju egenföretagare nu med och studerar. Sambon är lastbilschaufför och jobbar 5 dagar i stöten så då är han inte hemma alls.
Jag heter Jennie och är 21 år gammal. Är tillsammans med min underbara sambo Markus. Jag och Markus träffades genom våra ex. Vi hade känt varandra i ungefär två år innan det tog slut i båda våra förhållanden. Vi började träffa varandra som vänner men det utvecklades till kärlek.
Vi blev tillsammans den 6/7 -07. Vi spenderade mycket tid tillsammans men bodde i egna lägenheter. Markus bodde kvar i sin lägenhet i stan och jag fick en etta utanför stan. Den 19 augusti 2007 köpte jag ett graviditetstest, då jag visste att jag hade missat ett eller två minipiller. Så på kvällen bestämde jag mig för att testa medans Markus låg i sängen och kollade på tv. Jag satt och stirrade på testet hela tiden. Det positiva resultatet dröjde inte alls länge, min första tanke var men det kanske ändrar sig snart. Men det gjorde det inte. Så jag tog med bruksamvisningen och testet och gav till Markus. Själv var jag hel upp och ner. Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta. Markus var mist lika chockad fast vi visste att det kunde vara så. Det tog inte lång tid förren vi hade bestämt att en abort går vi inte igenom. Och det tror jag hade förstört vårt förhållande med faktiskt. Så vi beslöt oss för att behålla. Vi fick många både positiva och negativa kommentarer om att vi skulle ha barn tillsammans. Vi hade ju inte varit tillsammans så länge så på vissa sätt förstår jag att folk var oroliga. Jag sa upp min lägenhet och flyttade in hos Markus kort där efter.
Sen valde vi att flytta till en större lägenhet, ett radhus. Till radhuset flyttade vi i Januari -08. Sen var vi uppe i Stockholm och tittade på vår bebis i 3D och 4D. Vi valde att kolla könet med. Och det skulle bli en flicka precis som Markus trodde. Själv var jag bombsäker på att det var en pojk. Graviditeten var helt underbar i början men mot slutet fick jag hepatos vilket var jätte jobbigt.
Den 21:a April var vi inne på bedömning för ingåsättning och fick en tid nästa dag för attt få en igångsättning. Bara 10 minuter efter vi hade varit där så fick jag ganska mycket värkar. Så Markus körde hem mig för att vila medans han åkte ner och träffade sin mamma som han hade lovat. Hemma blev det inte mycket vilande för min del. Värkarna gjorde ju ont så jag låg på soffan ensam och grät. Sen hade vi bestämt sedan tidigare att min mamma skulle vara med på förlossningen så jag ringde till henne och sa att hon kunde börja göra sig redo. Ringde även till Markus och sa att han kunde börja åka hemåt. Dock hade han inte förstått att det var på gång och att jag ville åka in så jag fick ringa ytterligare en gång sen när min mamma hade kommit. Arg som ett bi var jag på han för jag vågade inte stirra upp han första gången jag ringde för han var så nervös. I alla fall förlossningen gick bra. Låg inne i 18 timmar så den var dryg.
Den 22:a April 11.20 tittade vår lilla dotter ut. En Angelina blev det. Och det har varit helt underbart att få ett barn och se det växa upp. Angelina är nu 1,5 år och pratar som bara den.
I mars i år tog jag ut min p-stav då vi kände att vi var redo för ett barn till. I början av April fick vi reda på att vi skulle ha en liten igen, men lyckan varade inte länge i slutet på April fick vi missfall i v.7. Sedan efter det kämpade vi på och fick 2 missfall till fast mycket tidigare ungefär v.5. Skulle gått på utredning nu till julen eftersom vi då hade haft 3 missfall på raken. Men nu den 18:e Augusti så fick jag ett svagt positivt test som jag knappt vågade tro på. Så dagen efter köpte vi ett digitalt och där stod det klart och tydligt Gravid. Den 19:e augusti 2 år senare fick vi positivt igen. Kände oron för ett missfall till så det var svårt att njuta. Gyn skulle ha hört av sig till oss innan men de hade inte ringt. Den 10/9 fick jag en tid till gön för att göra ett vaginalt ultraljud (7+0). På ultraljudet såg vi hjärtat slå och när jag gick in för att klä på mig igen forsade tårarna. Hjärtat slog, det minskar risken ganska mycket. Läkaren sa att han nu var tvungen att erbjuda oss en medicin med hormoner för att hjälpa kroppen behålla barnet och att vi själva fick välja om vi ville ha den. Jag valde att ta den för bättre att göra det man kan i alla fall. Så tre sprutor (jag som är nålrädd med) i veckan i 6 veckor. Det har varit riktigt kämpigt att behöva ge sig själv sprutor när det är bland det värsta jag vet. Men jag vill göra allt för att mitt barn ska stanna.
Så nu är jag i v. 11 (10+6) idag och jag tar fortfarande sprutorna. Ska på ultraljud (ett extra) den 15 oktober och få se den lilla igen.
Glömde ju säga att jag är ju egenföretagare nu med och studerar. Sambon är lastbilschaufför och jobbar 5 dagar i stöten så då är han inte hemma alls.
Kommentarer
Trackback
